Coola brudar, gubbrock och ett avslutande kramkalas. Detta är dag två på Uddevalla Solid Sound.

Om min första dag på Uddevalla Solid Sound gått i solskenets tecken är festivalens andra dag en grå historia. Men det svikande vädret kompenseras upp av riktigt bra musik. Trots att de flesta jag träffar fortfarande pratar om Maskinens uppträdande från kvällen innan skulle jag vilja kalla dag två av Solid Sound för brudarnas dag. I ett svep kör Cleo, Anna Ternheim, Beatrice Eli och Little Jinder vilket känns uppfriskande eftersom de flesta av sommarens övriga svenska festivaler domineras av manliga artister. Strax innan Little Jinder kör Vita bergen uttrycker hon en förhoppning om att det inte ska börja regna. Om vädergudar finns så var de inte särskilt uppmärksamma denna lördag.

När dag övergår till kväll börjar regnet ösa ner över Uddevalla. Lagom till att Thåström går upp på Carmencita-scenen känns det som en ruskig kväll i oktober snarare än sommarkväll i juni. Jag har aldrig lyssnat på Thåström men jag är inte dummare än att jag förstår att både han och hans tidigare band Ebba Grön och Imperiet är legender inom svensk musik. Därför hade jag sett fram emot denna spelning. Det kan bero på kylan och regnet. Det kan vara att jag född en generation för sent. Eller så faller gubbrock mig inte i smaken helt enkelt för jag lämnas ganska oberörd av festivalens stora dragplåster. Låt ingen skugga falla över Thåström för den sakens skull. I över en timme öser han på lika mycket som regnet. I röd kostym och svart hatt får han publiken (bortsett från mig) att sluta huttra och börja sjunga för full hals med ena handen kring plastglaset med blaskig öl och andra handen vevandes i luften.

När Thåström stiger av Carmencitascenen går många av festivalens äldre klientel hem. Själv värmer jag mig genom att dansa vilt framför Fritiofscenen där italienska The Bloody Beetroots (DJ-set) har sin enda svenska festivalspelning för i år. På scen har Sir Bob Cornelius Rifo (The Bloody Beetroots) som vanligt sin svarta och vita venonmask på sig. Det påminner mig om Silvana Imams röda luva från kvällen innan och jag drar slutsatsen att artister med mask verkar vara en bra kombination. Efter att ha dansat mig svettig till den italienska elektronica-stjärnans tunga drop rör jag mig återigen mot Carmencita där festivalens sista spelning snart ska dra igång.

När Familjen går på närmar sig klockan 01.30 men Johan Karlsson (Familjen) berättar glatt att han som tvåbarnspappa varit vaken sedan klockan 06.00 imorse. Vem som helst som varit vaken i 19,5 timmar skulle ha svårt att hålla energin uppe men Familjen är inte vem som helst. Han hoppar omkring på scenen som om det vore bollhavet på McDonalds samtidigt som han blandar covers från Så mycket bättre med klassiska Familjenlåtar som Snurrar i min skalle. I de popelektroniska musikstyckena svingar han mikrofonen som ett lasso och slänger mikrofonstativet omkring sig som om det vore OS-final i spjut. Spelningen avslutas med Det var jag och Familjen lever upp till sitt namn genom att i sann familjär anda gå ner och krama alla i publiken på raden längst fram. Sedan springer han upp på scenen tackar för sig och springer ut. Och med det är Uddevalla Solid Sound slut för i år.